Förr fick man skatta om man hade bakugn!
Åke Campbell berättar i "Det svenska brödet" att man 1622 förbjöd slakt utanför stadens slakthus, bl a för att säkra slaktarskråets fortlevnad. Men lika oroliga var bagarna. Redan 1589 hade man utverkat förbud för andra än bagare att baka bröd till försäljning. bagarna fick ju betala både staden och kronan för att utöva sitt ämbete och ville inte ha någon ojämlik konkurrens. 1622 utfärdades alltså även en "ordning om bakare och bakning och huru accisen av bakning utgivas skall." (Campbell, 1950). De som ville baka för försäljning var nu tvungna att betala en särskild avgift. Det var till och med så att även de som bara ville behålla sina bakugnar fick betala. "Här bestämmes bl. a. att borgarna, som bo i städerna och vilja behålla sina bakugnar till bakning, skola erlägga accis. Denna utgår för en ugn, som kan baka en tunna vetemjöl och en tunna rågmjöl, med 4 öre för varje söckendag av året. För en ugn, i vilken man vill kunna baka allehanda vetebröd, skrätt rågbröd och härlebröd (bröd av råg och vete i blandning) erlägges för året 6 daler. För en ugn, avsedd allenast för spisbröd erlägges 6 marker. Alla som icke enligt denna förordning vilja erlägga accis för sina ugnar, äro skyldiga att riva dem ned. Man fick heller ej baka annat slags bröd än sådant man erlagt accis för. Uppgiver någon att han vill baka endast spisbröd i sin ugn, men likväl baker däri grant bröd (fint bröd) miste ugnen och böte 80 mark, heter det i förordningen. Man får heller ej låta baka hos någon annan borgare. Vart kvartal skall hållas rannsakan, huru många bakugnar som finnas i staden." (---) "1658 framgår, att en ordinär bagare hade att erlägga 8 öre om dagen men en förmögen bagare 12 öre. Bakugnspenningarna utgingo för år räknat med 6 daler av en 'förmögen man, som mycket hushåll haver och bakar vetebröd' samt med 1 daler 16 öre av en fattig man med ringare hushåll. Om någon bakar hos sin granne skall han erlägga ävenledes 1 daler 16 öre. Om någon köper bröd hos bagare hela året skall han likväl erlägga en mindre accis. Fria från bakugnspenningars erläggande äro kansli- och arkivbetjänte, biskopar, professorer och ännu andra ämbetsmän." (Campbell, 1950)
Det var minsann inte det lättaste att hålla efter alla olovliga bak. Det bakades hej vilt i både fattigtorp och ståndshem. Även militärer slog sig in på bakbanan, vilket för dem var ytterligt förbjudet. Den 22/6 1696 tröttnade generalinspektor Hägerflyckt å sitt kårs vägnar och anmälde hur omöjligt det var att hindra detta utbredda brödbakande för saluändamål. "Myckenheten av de gemene och särdeles vårt garde, som denne förbjudne hantering idka, är så stor, att därtill förordnade betjänte omöjligen faller med behörligt eftertryck att kunna verkställa, vad berörda plakat (av 31/1 1696) i detta mål innehåller." (Campbell, 1950)
1788 måste kronan dock be om allmänhetens hjälp, då mycket bröd behövdes för proviantering till ryska kriget. "Då varken kronobageriet i Stockholm eller bagareämbetet i staden hunno med att leverera tillräckligt med bröd, erhöllo stadens invånare rätt, oberoende av stånd och villkor, att baka och leverera bröd till kronans förråd." (Campbell, 1950)
På 1800-talet hade bagarna själva tröttnat på alla avgifter och den okontrollerbara konkurrensen. De uppgav striden och välkomnade till slut införandet av näringsfriheten år 1846.
Åke Campbell berättar i "Det svenska brödet" att man 1622 förbjöd slakt utanför stadens slakthus, bl a för att säkra slaktarskråets fortlevnad. Men lika oroliga var bagarna. Redan 1589 hade man utverkat förbud för andra än bagare att baka bröd till försäljning. bagarna fick ju betala både staden och kronan för att utöva sitt ämbete och ville inte ha någon ojämlik konkurrens. 1622 utfärdades alltså även en "ordning om bakare och bakning och huru accisen av bakning utgivas skall." (Campbell, 1950). De som ville baka för försäljning var nu tvungna att betala en särskild avgift. Det var till och med så att även de som bara ville behålla sina bakugnar fick betala. "Här bestämmes bl. a. att borgarna, som bo i städerna och vilja behålla sina bakugnar till bakning, skola erlägga accis. Denna utgår för en ugn, som kan baka en tunna vetemjöl och en tunna rågmjöl, med 4 öre för varje söckendag av året. För en ugn, i vilken man vill kunna baka allehanda vetebröd, skrätt rågbröd och härlebröd (bröd av råg och vete i blandning) erlägges för året 6 daler. För en ugn, avsedd allenast för spisbröd erlägges 6 marker. Alla som icke enligt denna förordning vilja erlägga accis för sina ugnar, äro skyldiga att riva dem ned. Man fick heller ej baka annat slags bröd än sådant man erlagt accis för. Uppgiver någon att han vill baka endast spisbröd i sin ugn, men likväl baker däri grant bröd (fint bröd) miste ugnen och böte 80 mark, heter det i förordningen. Man får heller ej låta baka hos någon annan borgare. Vart kvartal skall hållas rannsakan, huru många bakugnar som finnas i staden." (---) "1658 framgår, att en ordinär bagare hade att erlägga 8 öre om dagen men en förmögen bagare 12 öre. Bakugnspenningarna utgingo för år räknat med 6 daler av en 'förmögen man, som mycket hushåll haver och bakar vetebröd' samt med 1 daler 16 öre av en fattig man med ringare hushåll. Om någon bakar hos sin granne skall han erlägga ävenledes 1 daler 16 öre. Om någon köper bröd hos bagare hela året skall han likväl erlägga en mindre accis. Fria från bakugnspenningars erläggande äro kansli- och arkivbetjänte, biskopar, professorer och ännu andra ämbetsmän." (Campbell, 1950)
Det var minsann inte det lättaste att hålla efter alla olovliga bak. Det bakades hej vilt i både fattigtorp och ståndshem. Även militärer slog sig in på bakbanan, vilket för dem var ytterligt förbjudet. Den 22/6 1696 tröttnade generalinspektor Hägerflyckt å sitt kårs vägnar och anmälde hur omöjligt det var att hindra detta utbredda brödbakande för saluändamål. "Myckenheten av de gemene och särdeles vårt garde, som denne förbjudne hantering idka, är så stor, att därtill förordnade betjänte omöjligen faller med behörligt eftertryck att kunna verkställa, vad berörda plakat (av 31/1 1696) i detta mål innehåller." (Campbell, 1950)
1788 måste kronan dock be om allmänhetens hjälp, då mycket bröd behövdes för proviantering till ryska kriget. "Då varken kronobageriet i Stockholm eller bagareämbetet i staden hunno med att leverera tillräckligt med bröd, erhöllo stadens invånare rätt, oberoende av stånd och villkor, att baka och leverera bröd till kronans förråd." (Campbell, 1950)
På 1800-talet hade bagarna själva tröttnat på alla avgifter och den okontrollerbara konkurrensen. De uppgav striden och välkomnade till slut införandet av näringsfriheten år 1846.
